Ligga på rulle
Cyklistens värsta fiende är luftmotståndet (förutom
motståndarna givetvis). Den cyklist som tvingas ligga främst
i fältet skapar ett "hål" i vinden, i vilket de
efterföljande åkarna kan åka "snålskjuts".
Detta är mycket tröttande för vår vän i
täten. Han förbrukar så mycket som 30% mer energi än
de medtävlare och motståndare som vilar i hans vindskugga.
Att använda sig av framförvarande cyklist som draghjälp
kallar cyklister att "ligga på rulle". När du
känner till denna för all landsvägscykling så
viktiga princip, så kommer det att bli mycket enklare att
förstå mycket av den aktivitet som sker under loppet.
Ju fler desto bättre
En konsekvens av ovanstående är att ett stort antal
cyklister som kan dela på arbetet med att ligga först ("att
dra") kan färdas snabbare än en mindre grupp cyklister
där varje man måste tillbringa mer tid i täten. Denna
princip gäller ända tills man är så många
att det blir omständligt att koordinera bytet av dragman. Den
optimala klungan består av 6-10 cyklister som är villiga att
växla i täten och dela på arbetet att "borra hål
i luften". Fler cyklister än 10 innebär ofta trubbel med
"svanseffekten", dvs den effekt som blir när klungan ökar och
minskar i hastighet och accumuleras hela tiden ju fler som är med
i klungan, dom som är längst bak har svårast att
kompensera för hastighetsförändringarna eftersom dom
då har blivit väldigt stora.
Ensam är svag
Den cyklist som måste ligga ensam timme ut och
timme in gör ett så oproportionerligt stort arbete att han
i längden inte kan färdas lika fort som klungan. När
klungan väl bestämt sig för att samarbeta för att
hämta in en ensam åkare, är hans tid i ledningen
oftast på upphällningen. Satsa därför inte på
ensamma utbrytare, om de inte är ganska nära mål och
verkligen är övertygad om att klara av att hålla ett
så mycket högre effektuttag än alla andra tillsammans
i klungan fram till mållinjen. Vindens riktning spelar här
en rätt stor roll. I medvind kan en ensam och tempostark cyklist
dra nytta av att det inte är stort vindmotstånd förrän
man kommer upp i betydligt högre hastigheter än vad som är
vanligt och därigenom neutralisera lite av att de är många
som delar på motstådet i den jagande klungan där
bakom. I motvind gäller det omvända, klungan har än
större fördel eftersom man kan vila mer inne i klungan där
det är vindstilla medan den ensamme cyklisten aldrig får
vila i motvinden.
Se vidare under Laget.
Kantvindsåkning är en konst
Ett av de svåraste momenten med att ligga på rulle är
kantvindsåkning. Kantvindsåkning blir det när man har
sidvind, då uppträder det underliga fenomenet att cyklisten
känner att det blåser snett framifrån i stället
för från sidan eftersom cyklisten även rör sig i
förhållande till vinden. Alla bakomvarande cyklister
måste nu flytta sig i sidled för att hitta den vinkel i
förhållande till vindriktningen och farten där det
blåser minst. I kantvidsåkning så blåser det
oavsett var du befinner dig och du kan inte få ett ordentligt
skydd någonstans i en utdragen klunga, frågan är bara
hur mycket det skall blåsa på dig. Tempostarka lag kan ta
tillfället i akt och försöka attackera i kantvinden
då det är svårt för de bakomvarande att få
vindskydd i dessa fall. Eftersom klungan arrangerar sin ordning till en
"vinge" i den bästa riktningen snett över vägen efter
den första cyklisten så tar vägens bredd slut
någon gång och den som ligger där får
väldigt lite vindskydd. I dessa fall kan man se att cyklisterna
bildar en ny "vinge" tvärs över vägen för att
skydda sin kapten. Detta fenomen kan också utnyttjas till att
skaka av motståndare genom att se till så att klungan
slutar precis vid vägkanten där motståndarna som vill
åka snålskjuts finns och får då åka ute i
vinden.
Ett exempel på vikten av att ligga på rulle
Titta noga nästa gång du ser en cyklist försöka sig på
en enmansutbrytning. Han kommer att försöka göra ett
så oväntat ryck som möjligt. Varför? Jo, han
vill undvika att någon konkurrent lägger sig på
rulle. Folk som åker snålskjuts är lika irriterande
i cykling som i vardagslivet. Det optimala rycket sker antingen vid
toppen av en backe då de flesta slappnar av något, eller
direkt efter att en annan utbrytning just blivit inhämtad.