Mummel i kön

Artic Race Luleåcyklisternas kraftmätning.

Som vanligt så samlades alla tävlingssugna på skolgården i Avan på Kristi flygardagen, skolgården som för övrigt håller på att bli för liten för att kunna tillhandahålla plats åt alla tävlingssugna deltagare. Ett spänningens surr omger platsen då nervositeten hela tiden stiger fram till starten. När jag tar en sväng runt om på parkeringen med omnejd så inser jag att värdet på alla samlade cyklar här överstiger säkert flera hundra tusen kronor, alla är verkligen dedikerade cyklister eller kanske det är som en sade "det man inte har i benen får man ha i plånboken".

Hit har det kommit folk från nära nog hela Sverige (åtminstone till ytan sett), från Kiruna, Piteå, Gällivare, Kalix, Skellefteå, Umeå, det är svårt att komma ihåg var alla kommer ifrån när man träffar alla så här många på en gång. Alla är upphetsade och snackar cykel, taktik, väder och kläder i mun på varandra, tips om andra tävlingar framförs och några nickar instämmande "jo vi kommer och kör, det är ju nästgårds" säger Kiruna folket till Piteå grabbarna (det är 39mil enkel väg!). Några har inte setts sedan förra årets Artic Race och hälsar varandra med ryggdunkningar och skrattar åt några nya anekdoter om det som har hänt emellanåt, humöret är på topp tillsammans med solen som har fått för sig att le nu på förmiddagen mot alla hugade cyklister.

Under ytan så märker man trots allt spänningen, det är ju ändå ett lopp som ska gå av stapeln. Tiden går och helt plötsligt ropar speakern (Staffan) att det är 3 min kvar till start, precis då kommer Pierre springande med en ryggsäck och behöver plats att förvara den under loppet. Full fart till bilen med den för att sedan stressa till starten, vi hinner precis att peta in oss i ledet när tävlingsledaren (Lars Nordström) säger några väl valda ord om organisation och säkerhet vilket kan behövas då vi är många cyklister som startar..

"Pacebilen" börjar rulla och vi är på väg, äntligen på väg, vi småpratar lite i klungan på väg fram till den officiella startlinjen som är ca 1 km längre fram där tävlingsledaren vinkar i väg oss med flaggan. Nu gäller det, farten ökar succesivt men inte till någon halsbrytande raketfart i början utan bara upp till crusingfart, klungan håller ihop. Alla åker och tittar på varandra och funderar säkert vem som skall börja köra. Själv så har jag bestämt mig att ligga långt fram i klungan när vi är så här många om det skulle hända något, så jag hänger med i alla små ryck som blir. Pierre tycker nog att det går väl sakta så han rullar upp och börjar tuffa på där framme, han blir snart avlöst men dyker upp i täten direkt det börjar gå för långsamt, han verkar ha bestämt sig att se till att det inte går för sakta. Första backen före Selet körs i ganska makligt tempo med 2 st som går lös några meter, ingen reagerar, så jag tänker att det är ett bra tillfälle att värma upp benen och köra igång så jag ökar farten och börjar hala in dom 2 utbrytarna. När jag är nästan i kapp så kollar jag bakom mig och då har hela klungan startat att jaga och kör snabbt i kapp oss, det går fort bara dom vill. Rycket gav mig precis det svar jag ville ha, dvs jag har någorlunda ben idag.

Allt lugnar ner sig igen och det går förhållandevist lugnt, min tanke är att det måste bli hårdkörning i dom långsträckta backarna upp från Selet och då gäller det att vara med. Till min stora förvåning så går det hyffsat lugnt uppför dom i år, inte som förra året då man åkte av här med buller och bång, då blev det att jaga hela vägen hem till mål. Nu blev det i stället ganska ryckig körning fram till den sista backen före backen med stort B dvs "Klövern", ca 100 m stigning på runt 2 km. Upp på krönet av sista backen före "klövern" så ser det ut som om några "gultröjor" tar kommandot tillsammans med Thomas Åberg (lck) och ökar farten över krönet med följd att hela klungan sträcks ut som ett långt pärlband nedför baksidan av den backen ner mot korsningen i Klöverträsk. Precis före denna backe hade jag tagit mig upp genom klungan efter att ha varit nere och fått vindskydd ett tag, detta är ett ställe där man måste börja köra om det inte skall korka igen nere i korsningen in till Klöverträsk, om ingen gör något här så får jag väl attackera själv, som det nu blev så slapp jag det.

Med den lugna körning vi hade haft fram till hit så antog jag att det skulle bli åka av uppför "klövern" och mina antaganden kom inte på skam. Nu blev det fart på alla som ville vara med, jag hade fullt sjå med att komma fram i trängseln i början på backen. När vi nu kommit in i "klövern" så dyker det upp åskådare på sidan av vägen som hejar på oss och det behövs när pulsen börja närma sig rödstrecket. Detta är inte första gången jag tar mig an "klövern" och därför avvaktar jag lite i början för att se hur det kommer att arta sig. Några brukar helt enkelt köra sig helt slut i denna stigning och det tänkte jag inte göra denna gång. I andra lyftet på stigningen så går en klunga iväg med några åkare och jag känner att detta håller på att rinna i från mig då jag försöker gå med dom, när sedan folk spränger sig runt omkring mig så inser jag att det här går ruggigt fort ändå och om jag ökar för att köra om bergspriset så är risken att jag spränger mig själv på toppen. Avståndet till gruppen framför ökar stadigt och jag beslutar att inte försöka gå med upp till bergspriset och då spelar det ingen roll vilken placering jag har på toppen så länge jag är med klungan upp så man inte blir avhängd efteråt, så jag slår av på tempot uppför sista knölen och låter mig passeras av några men till skillnad från en del av dom så sparar jag lite kraft till efter "klövern" på detta sätt. Taktik!

När vi passerar toppen så står det mera åskådare och hejar och det känns roligt att folk skriker och ropar åt oss, det ger råg i ryggen. Före mig finns det nu en grupp på ca 10 cyklister som inte riktigt vill sammarbeta, ibland går det fort och ibland långsamt för dom. Vi i gruppen bakom samlas upp till ett jaktlag med Hans Lindgren (kck) i spetsen, han kommer att göra ett mastodont jobb resten av dagen (ingen kan förstå hur han orkade, jag tar av mig hatten för han i alla fall). Några känner sig starka i vår grupp och försöker gå lös men då ökar också frontklungan farten och deras utbrytning går om intet och dom kommer slokörade tillbaka till våran grupp. Jag för min del försöker åka med huvudet för en gångs skull efter att förut ha fått kritik att hellre åka med benen än med huvudet. Jag går upp och drar när jag måste men inte mer och skänker en tacksamhetens tanke till Hasse där framme som verkligen gör mer än sin del av dragjobbet. Men trots allt jobb som han gör så ser det inte ut som om vi tar in på dom där framme (avståndet varierar mycket på grund av deras ojämna körning där framme). Jag känner att om jag måste så kan jag nog överbrygga avståndet (100 m) själv men till vilket pris? Det är den sista utvägen jag har, att göra som förra året och vara slut i 5 mil vill jag inte vara med om igen. Turligt nog så är dom så oense där framme i frontgruppen att vi till slut kör in dom före korsningen till Boden och hela gruppen är återsamlad.

I det här läget så gissar jag att vi är runt 20 cyklister kvar i klungan som skall tampas om slutsegern i Artic Race. Nu börjar katt och råtta leken igen med omväxlande lugn körning och hårda drag i småbackarna för att se om det kunde skapas en livskraftig grupp som skulle hålla hela vägen fram till mål. Den klubbtaktiska åkningen syntes tydligt, när någon från en klubb var och försökte där framme så höll alla andra i samma klubb sig långt nere i klungan och vilade inför nästa attack. Vi i lck hade inte pratat taktik överhuvudtaget före så vi körde lite på känn. Men vi kunde vi också, ett av tillfällena kom när 2-3 st hade lyckats bilda en egen grupp längre fram och Thomas Å började hala in dom, i det läget fundrade jag om jag skulle gå med men beslutade att ställa till lite för dom som var bakom och ville ha snålskjuts bakom oss så jag släppte sakta en lucka till Thomas och när den vara några meter så slog jag åt sidan med följd att alla som skulle med Thomas Å fick ställa sig upp och runda mig för täppa luckan och bränna krut på det ;-) Lite lag känsla har vi i alla fall...

På väg mot Boden blåste det stundtals rätt mycket och jag fann det för gott att gå ner och gömma mig nere i klungan lite när attackerna lugnade ner sig lite där framme, det var ett misstag skulle det visa sig senare. Nere i klungan så tog vi en matpaus, Anders Bodin (lck) försökte få upp en banan som fastnat i tröjan, hur han än försökte så gick det inte så vi gjorde ett försök tillsammans med det resultatet att jag fick handen full av bananpuré. Den bananen skulle vi inte få upp med annat än att vi tog till sugrör, i stället för att försöka få tag i sugrör till bananen så delade vi på några energikex som jag hade i fickan. Samtidigt så börjar det strila ner ett stilla regn på oss och gjorde vägbanan blöt, tanken gick igenom mitt huvud "inget bra underlag att spurta på", som tur var så slutade det att regna på oss efter någon kilometer.

Efter att ha haft "lunch" så måste vi börja intressera oss lite mer vad som hände där framme. Och som jag skrev tidigare så hade misstaget redan skett. Det som hade hänt var att några hade bildat en klunga på 3st och Thomas Å (lck) var på väg att jaga i kapp den, ingen i klungan hade reagerat nämnvärt, åtminstone märkte inte vi det under "lunchen". Detta var inte första försöket till utbrytning så vi tog det med ro i början, men ju längre det led så började vi i klungan att inse att dom där framme inte tänkte låta sig inhämtas så där utan vidare. Vi lade på ett kol för att köra in dom och sakta men säkert så tog vi in på dom, tyvär så gick det långsamt och missmodet började sprida sig hos oss speciellt när vi såg att dom i den första klungan borrade för allt det dom var värda och såg ut att komma överrens betydligt bättre än vad vi gjorde i våran grupp. Det som först såg ut att vara ett av många fruktlösa utbrytningsförsök kanske skulle lyckas ändå.

Nu satt vi där ca 15 cyklister i en klunga och såg vinnarquadruppeln dra i väg, ensammen skulle jag alldrig kunna överbrygga detta avstånd i den farten så det var bara att omgruppera och göra det bästa av situationen. Vi (lck) hade Hardy Blom med oss och av han har jag alltid fått se bakdelen av i spurten, så det enda rätta borde vara att se till att han får så bra läge som möjligt på upploppet och vi inte ställer till det för varandra i en spurtuppgörelse på ett smalt upplopp. Jag får alltså försöka agera "spurtuppdragare", vilket ser väldigt lätt ut på tv men jag kan intyga att det är betydligt svårare än det ser ut. Nu inträder det stora lugnet, dvs alla väntar på dom sista 5 kilometarana, det blev tom så lugnt att jag kunde gå upp och knycka 5 platsen på andra bergspriset, vad nu det var värt. Samarbetet blev bättre från Boden då vi också hade vinden i ryggen och det gick duktigt fort i utförlöporna.

Samarbetet höll till ca 5 km före mål då det blev en hel del ryck samt en lång dragkedjekörning i över 50 knyck för att få ur musten ur alla som eventuellt tänkte spurta på upploppet. När alla var ovilliga att släppa klungan så kom attackerna på rad, i Unbyn kom en som kanske skulle ha lyckats om den fortsatt för jag kände att nu gick jag stundtals på gränsen, det som stoppade den var nog att alla körde lika mycket på gränsen som jag. Lika plötsligt som rycken startat så slutade dom och allt stannade upp ca 1 km från mål, nu var det rejäl oreda i klungan. Jag hade helt plötsligt blivit instängd i gruppen och var tvungen att backa ner genom hela klungan och komma upp på utsidan igen för att få fritt framför mig. Var fanns Hardy? Jag sökte febrilt, så mycket man nu kan söka bakom sig mitt i en klunga som håller på att ladda inför en spurt, stressen var hög och jag höll på att krocka med en då jag försökte vrida huvudet ur led i mitt sökande efter Hardy. Med 600m kvar så tycker jag att i ögonvrån bakom mig så skymtar en lck-tröja och en sten ramlar  från hjärtat, skönt nu är det bara att dra igång. 550 m kvar och klungan börjar ta sats, jag manövrerar mig upp efter vänster kant och tänker att jag drar igång vid 500m, nog håller jag in till 100-150m kvar. NU, 500m kvar, fullt tillslag, jag rundar alla gubbar på min högra sida som om dom stod stilla och kastar mig framåt allt jag orkar och hoppas att Hardy verkligen hänger med där bakom för det här går fort. Men hjälp, vad händer, benen vill inte vara med längre, ufff, mjölksyra chocken kommer som en slägga och jag viker åt sidan men upptäcker att jag ändå har sprängt första delen av klungan och hoppas att Hardy kan göra något av det i slutänden. Mitt mål om att hålla till 100m kvar kom verkligen på skam, tror jag var tvungen att vika ner mig redan 250m före målet, man lär så länge man lever. Hardy lyckade krångla till sig en 2:a plats i våran klunga till slut.

Efteråt så får man verkligen perspektiv på vad man gör och kan uppfatta under en tävling. Troligen så var det inte Hardy jag hade på rullen när jag drog upp utan han var inne i klungan, vem det var har jag inte lyckats lista ut ännu. Men han hade i alla fall nytta av att klungan sprack upp och fick lite manöverutrymme där framme, så kan det gå. Jag rullade i mål några sekunder efter att klungan gått i mål och hinner just se tumultet vid målgången där det står cyklister funktionärer och åskådare i en oherrans oordning. Det är skönt att vara i mål.

Detta är skrivet utifrån vad jag kommer ihåg och det är säkert inte en helt korrekt beskrivning av allt men som sagt det är hur jag kommer ihåg det. Om andra har egna historier som beskriver hur ni upplevde det så är ni välkommna.

Intryck och upplevelser nedplitat av:
Webmaster (Janne G) på luleack