Rapport från snörvelbilen
(Arctic Race 2005)

Jaha då var det dags igen, Artic Race stod det i almanackan. Det skall bli skoj, om det nu inte var för att man var FÖRKYLD!
Det roligaste loppet går av stapeln och här sitter man förkyld. Hoppas kan man men nu hade det gått en vecka utan att det blev någon förbättring så det är till att bita i det sura äpplet och ringa in och säga att man kan stå till förfogande i funktionärspoolen. Uppgifterna tilldelades, det blev kameraman i pacebilen (snörvelbilen) där satt Thomas Åberg som tävlingsledare och förkyld och Hardy Blom (som kommer att bli förkyld efter detta), hoppas att det blev några lyckade bilder i alla fall.

Fotograferar allt som kan var intressant att avbilda, cyklar, moln, hejarklack, tom någon cyklist. Att vara "paparatzi" är ingen enkel sak, gasa iväg till en lämplig plats just före klungan och kasta sig ur för att få en bra position för kameran sedan springa tillbaka till bilen som drar iväg med en rivstart för att inte bli akterseglad av cyklisterna. Titta ut igenom fönstret med kameran i högsta hugg för att få en bra vinkel. Få se hur sjuk man blir efter detta

Men nu skall vi ta det från början, så det blir någon ordning på denna historia. Vi börjar med vädret, och som vanligt så säger prognoserna att det skall regna, hagla eller snöa när det blir tävling och som vanligt så lyser allt dåligväder med sin frånvaro åtminstone här vid kusten. Många som såg väderprognosen funderade nog 2ggr innan dom kom till Avan (jag gjorde det) och till dom som trodde på prognoserna kan jag säga +16 grader, växlande molnighet, 3 regndroppar på bilrutan mellan Älvsbyn och Boden och en vind runt 5-7m/s som gav loppet medvind stora delar utom hemvägen från Boden där det var motvind. Kan inte tro att någon deltagare frös, för mycket kläder var det nog mer tal om.

Det var cyklister från Umeå, Kiruna, Luleå, Gällivare, Skellefteå, ja ni förstår säkert att det var folk från överallt i Avan den här dagen. Rövarhistorierna avlöste varandra om hur man kör ikapp med bilar och klättrar uppför väggar med cyklar, jag för min del tror inte på dom, kanske någon gör det. Det som alla hade gemensamt var att vi ville ut på vägen, nu. Och visst, så blev det.

Klungan rullar iväg ut från skolan och ut på vägen i ett glittrande hav av blanka cyklar som gnistrar i solen och färgranna kläder som skulle göra en målarpalett avundsjuk över färgskalan. Från ledarbilen så ser det ut som en drake med en färgglad lång svans som piskar bakom när alla rullar ut på vägen. Och med den liknelsen så är väl ledarbilen ögon och huvud i så fall.

Det tog inte länge förrän det började spruta eld ur fronten på draken när Peder Larsson rycker i första backen. Alla verkar få jobba för att hinna med. Jag ropar åt Thomas "kör kör" och vi blåser i väg på behörigt avstånd från klungan och ser hur det utvecklar sig där bakom.

Vi kör iväg mot Seletkorsningen då vi måste agera vakter där eftersom dom ordinare vakterna hade problem att hinna dit, lyckligtvis så kommer dom några minuter före klungan och vi stoppart bilar hej vilt så att cyklisterna kan passera säkert. En sak som oroade oss var att i nerförsbacken mot Selet så hade någon parkerat en traktor på vägkanten lite olyckligt så den var delvist skymd. Av två onda ting så valde vi att dirigera trafik i korsningen och hoppas att alla ser traktorn (vilket alla gjorde). Trafiken kan cyklisterna inte göra något åt men dom kan väja för traktorn.

Vi kör som biltjuvar för att hinna i kapp klungorna av cyklister, hänger ut genom fönstret och tar foton, undrar hur bra detta är för förkylningen? Äsch skit samma det får vi ta i morgon, nu fotograferar vi. Vi passerar klunga för klunga tills vi är uppe vid frontklungan igen som ser ut att ha tappat cyklister.

Inne i byn Klöverträsk så är det lådbilsrace med mycket folk som vi får att flytta på med blixtens hastighet. Dom har inget emot det och blir istället en entusiatisk publik som hejar och ropar åt alla cyklisterna som swischar förbi. Sista backen före Klövern så rycker Janne Eriksson till sig en lucka och Peder är snabbt där och hakar på, dom två klättrar tillsammans hela Klövern till toppen där Peder lyckas klämma sig förbi och ta hem bergspriset.

Uppför Klövern kommer det nu cyklister med hängande tunga, svajande cykel, flåsande, alla är helt överens att den är jobbig att ta sig uppför. Men alla tar sig upp ändå oavsett hastighet, allt har sin tid. Gladast ser nog Roger Larsson ut att vara, konstigt han brukar inte gilla Klövern men han pinnar glatt vidare mot kontrollen på toppen.

Nu är det ganska utspritt med cyklister efter vägen då backen har tagit tull på krafterna, smågrupper har bildats och dessa kör i kapp ensamma åkare och större grupper bildas till utförsåkningen från toppen ner mot korsningnen mot Boden. Här går det fort både för oss och cyklisterna, vi håller på att bli akterseglade av frontgruppen som redan har svängt mot Boden innan vi hinner ikapp. Gruppen har minskat igen då några har släppt kontakten i Klövern.

Med vinden i ryggen så håller gruppen väldigt god fart och matar mil i ett imponerande tempo. Lugnet verkar ha lägrat sig i gruppen som går runt i en dragkedja med lite avbrott här och där. Vi gasar vidare mot nästa kontroll för att förvarna dom och även få en kopp kaffe.

Där den står är det blåsigt och kallt så vi får ge bort lite kläder åt funktionärerna som fryser i vinden. Sen kommer dom. Swisch förbi. Vi kastar oss in i bilen och jagar mot andra bergspriset och hinner precis dit och får se att Peder försöker sig på ett ryck och får en lucka som räcker till att ta hem andra bergspriset också. Nu börjar alla se lite hängiga ut i gruppen. Kan förstå det för nu skall dom ut på vägen efter älven och där blåser det motvind.

Efter att ha fått några bilder kastar jag mig in i bilen igen och vi rivstartar för att hinna före klungan till nästa kontroll. Väl där så hälsar gruppen att nästan alla från lilla Artic hade passerat, hupp vilken fart dom hade då. I nästa sekund så ropar någon att dom kommer, upp med kameran igen och få några bilder som visar att Peder och Kaj har ryckt åt sig en lucka till dom andra och det ser ut som om dom inte tänker täppa till den. Vi kastar oss in i bilen igen och kör mot Avan samtidigt som vi passerar några glada cyklister från Lilla Artic, fram med kameran, dom skall givetvis med på bild dom med.

Vid Avan så kommer vi på att vi inte har satt ut någon 1km-skylt efter vägen! Jag kastar mig ur bilen för att förvarna cyklisterna så det blir en rättvis spurt. Efter att ha fått slut med bilder så tar jag apostlahästarna till målgången för att höra lite skrönor om loppet, vilket det finns många.

Vid speakerbordet så samlas alla och käkar bananer, bullar tillsammans med kaffe och återhämtningdrycker som det bjuds på. Alla har en historia att berätta så jag blir en aning förvirrad av alla intryck och måste trycka ner en bulla och ta en kaffe jag med för att komma till sans.

Så såg Artic Race 2005 ut från "snörvelbilen" längst fram.

Janne G