Mummel från NM

Jag tänkte berätta om mitt lopp på Norrländska Mästerskapen i Delsbo helgen 5- 6 juni. Jag cyklade kanonbra på lördagens tempo och hade en bra tid. Men det som var så roligt och som jag vill berätta om var söndagens linjelopp. Det loppet blir nog ett av mina bästa linjelopp under min karriär.

Starten gick i en by en bit utanför Hudiksvall, klasserna H40 och H50 startade i samma startgrupp, 5 min före oss i denna lite kyliga förmiddag så startade H30 och Elit gruppen . Vi hade sex varv framför oss, totalt 96 km, och som det alltid är i inledningen av ett linjelopp så var stämningen lite återhållsam och en aning spänd,  vad ska ske, vilken taktik gäller idag, vem skall man hålla ett öga på. Min taktik var att köra lugnt i ett par varv för att bli varm i kroppen och sedan försöka gå med i en utbrytning. Men redan efter cirka tre - fyra kilometer var jag loss med Kenneth Gustafsson, Härnösands CK och efter ytterligare någon kilometer kom Kent Edström, Gimonäs CK, i kapp och vi tre höll ett högt tempo i drygt ett varv. Efter ett tag tröttnar Kenneth och rullar tillbaka in i klungan. Jag tänker att det här kan bli tufft att klara på två cyklister, varpå Kent kort därefter säger att jag får ta loppet själv för att det går för fort och även han släpper. Jag kan säga att just då far det en massa funderingar runt i huvudet på mig, - Hur ska jag nu göra? Jag bestämde mig för att köra på tills dom hinner upp mig, jag ville ha ett hårt och tungt träningspass inför SM och benen kändes pigga så jag dundrade på. Till min förvåning började jag närma mig H30 klungan som hade startat fem minuter för vår startgrupp. Jag passerade H30 strax efter andra varvningen, jag ville inte blanda mig med dom eller störa dom på något vis eftersom de höll på med sin taktik körning och den innefattade ju inte mig.

Jag har varit med på ett lopp en gång där en klass blev upphunnen av en annan klass. Den gången stoppade kommissarien den framförvarande gruppen för att den bakomvarande gruppen skulle få passera. Detta för att klasserna inte skulle blandas med varandra. Detta gjordes inte denna gång och det blev därför lite förvirrat ett tag men det löste sig när H30 hade ryckt färdigt och några gått loss. Då kunde jag tuffa på själv de sista tre varven. På det sista varvet hade alla bananer och vatten gått med, jag kände hur det började krypa i låren och vaderna och de som känner mig vet att jag har problem med kramper vid långa och hårda körningar. Nu var det spännande tankar i mitt huvud, jag hade som mest cirka tre minuters försprång men jag förstod att detta avstånd krympte eftersom mina ben inte var pigga längre. Detta fick jag bekräftat av mc-polisen som följde mig. Han sa "Åberg, nu är det nog bästa att du börjar trampa på lite för dom är inte långt efter nu". Jag tittade bak och såg en jätteklunga som jagade mig, det var min grupp + avhängda från H30 som hade blandats med varandra. Det var då cirka fem kilometer kvar och jag hade endast en knapp minuts försprång till den jagande klungan. Ett skräckscenario for genom mitt huvud "dom hinner ikapp mig just innan mål", det får inte hända. Jag lyckades mobilisera de lilla krafter som fanns kvar i min kropp till en liten fartökning. Men mest handlade det om att bara sitta still och inte göra några yviga rörelser för då kändes det som att benen skulle krampa ihop. Det höll hela vägen in i mål och det vill jag tacka den goda pastabuffén vi åt på lördagskväll, de extra portionerna räckte denna gång!

En vinnare har bara bra minnen av sitt lopp och det här är ett av mina!

/Thomas Åberg