Ibland går saker och ting inte riktigt som man har tänkt sig

Jag tänkte berätta om årets Veteran SM som jag sent ska glömma. Det var som om gudarna hade bestämt sig för att spela mig ett spratt. I och för sig brukar det hända lite av varje när jag är med, men den här gången var det mer otur än vanligt.

Vi: Thomas, Anders, John och jag, anlände till Södertälje på måndag kväll och checkade in på Scandic hotellet. Senare på kvällen körde vi tempobanan med bilen och konstaterade att detta var en bana som skulle bli tekniskt krävande. Banans upplägg började med en start i centrala staden med en ganska normalkurvig inledning och med en vändpunkt i en mindre by. Detta parti var inte speciellt anmärkningsvärt utan det var den sista kilometern innan målgång som var speciell. Vi skulle avsluta inne i Södertälje city där det var snäva kurvor och branta utförslöpor mitt bland trafikljus och bilar, ett riktigt GP lopp. För att arrangörerna, ECI Champion och Södertälje Cykelklubb, skulle klara av att genomföra detta hade de anlitat en mängd flaggvakter, cirka 40 stycken! Innan vi gick och lade oss beslöt vi att vi gemensamt skulle öva på att ta dessa svåra partier under morgondagen. Speciellt jag och Anders kände att det kunde behövas med tanke på att vi inte är de mest tekniska cyklister som världen skådat.

Sagt och gjort, tidigt tisdag morgon var vi på plats på tävlingsbanan och vi körde den varv på varv. När vi varit ute och cyklat i en och halv timme började det flyta på bra och jag kände att det här loppet kan nog ändå bli kul. Nästa dag, tävlingsdagen, var vi åter ute på banan för att köra centrumpartiet en sista gång. När vi hade gjort detta skulle vi bara kolla var vi kunde värma upp senare på dagen innan starten. Då hände det som inte skulle hända! Jag ramlade i en vändning mitt på en kullerstensgata efter att jag kört fast i blöt och tung sandblandad grushög som låg intill trottoarkanten. Jag hörde hur det knakade någonstans i kroppen men var fullt upptagen med att försöka få loss fötterna ur tramporna där jag låg upp och ner på gatan mitt i trafikkaoset. När jag väl kommit loss och stod och pustade vid vägkanten gjorde det visserligen ont lite varstans i kroppen men jag var mest glad att jag inte var påkörd. Efter ett tag började jag känna att det värkte i vänster sida men jag hoppades att det snart skulle gå över.

De kommande timmarna låg jag mest och vilade på hotellsängen och försökte tänka mig frisk. Jag förstod vid det här laget att jag hade fått en knäck i revbenen för det började göra mer och mer ont när jag andades, hostade och skrattade och det tog ont när jag rörde vid två speciella punkter framtill på revbenen. Det fanns egentligen ingen tanke på att "slänga in handduken" utan det handlade bara om att försöka få kroppen och knoppen att klara av att genomföra loppet.

Vi begav oss återigen till tävlingsplatsen och tidpunkten för start började närma sig. Konkurrenterna dök upp en efter en runt i kring banan och den spända förväntan som finns inför varje tävling var inte att ta miste på. Jag startade sist och fick en bra start, men sen var det stopp. Kroppen var inte med på noterna och ville inte anstränga sig. Pulsen kom aldrig upp i de nivåer som jag vanligtvis brukar ha när jag kör tempolopp av dessa kalibrer, det vill säga 93-95 % av maxpuls. Istället låg jag och segade på 87- 89 % och försökte föra ett allvarligt samtal med mig själv om att det var SM och att jag måste öka farten och intensiteten om jag skulle klara det här. Jag undrade i mitt stilla sinne om bromsen möjligen kunde ligga på. Så sakta och tungt tyckte jag att det gick. Mina konkurrenters lagkamrater stod vid vägkanten lite här och var och klockade mellanrummet mellan mig och dem de hejade på. Jag tänkte för mig själv att det måste vara roliga upplysningar de har att ge sina vänner.

När jag kom in till det sista partiet av banan försökte jag ge järnet men blev hejdad av en insnöad hörlursförsedd småtokig bilförare som totalt missat att fyra flaggvakter vinkat och försökt ge tecken på att han absolut inte skulle ge sig ut i vägbanan. Jag fick bromsa in och sedan väja ut till vänster sedan en flaggvakt klivit rätt ut i vägbanan och handgripligen stoppat bilen. Detta gjorde säkert att jag tappade några värdefulla sekunder men jag tog mig över mållinjen i alla fall och när jag fått stopp på cykeln hör jag hur speakern ropar att segern gått till CK Valhall. "Ja, så går det när inte kroppen vill cykla" tänkte jag när jag rullade fram och gratulerade två medaljörer, Anna Holmström - CK Valhall och Anna Johansson - Kiruna CK. Själv hamnade jag på en tredjeplats slagen med en förarglig sekund till tvåan. När jag kommit över besvikelsen av att inte loppet gick som jag hade förväntat mig var jag ändå relativt nöjd eftersom jag trots allt inte hade kroppen i ordning. Det är ju samtidigt kul att de andra tjejerna cyklade så pass bra och presterade jättefina resultat. Det inspirerar oss alla till ännu bättre prestationer i framtiden!

Dagarna gick och jag försökte vila så mycket som går fast det fanns en ivrig tolvåring vid min sida som VILLE upptäcka Stockholm NUU! Jag var anmäld till linjeloppet men var tveksam än in i det sista om jag skulle ställa upp eftersom det inte kändes bättre i revbenen och linjebanan bitvis var ganska tuff och kunde komma att kräva en hel del kraftig andhämtning som mina revben definitivt inte gillade. Men eftersom det inte är kul att ångra det man aldrig gjorde bestämde jag mig för att ställa upp och se vad som händer - man kan ju alltid bryta om det känns för hemskt.

Jag hade gjort klart för mina medtävlande vilken min kroppsliga hälsostatus var och att jag därför bara skulle försöka hänga med dem. Redan på första varvet upptäcker jag att jag har något problem med cykeln eftersom jag inte kunde lägga i stora klingan och jag försöker därför att ordna upp detta medan jag cyklar på en hög kadens i nedförsbackarna. Jag ägnade växelreglaget åtskillig uppmärksamhet i de partier där det fanns möjlighet att göra sånt men var jag till sist tvungen att inse att även detta lopp inte skulle bli mitt lopp eftersom det inte fungerar något vidare att spurta med lilla klingan!

Jag var försiktig med att avslöja mitt problem för mina konkurrenter eftersom detta var något de annars hade kunnat utnyttja till deras fördel. Loppet förflöt utan några större utbrytningsförsök och jag kände att smärtan i revbenen gick att övervinna. Det började nog några av mina konkurrenter att ana därför att varje gång vi passerat en kurva och en brant knixig backe som vi skulle passera fem gånger vände de sig om och kollade om jag var med och det var jag. Ända till den femte gången då jag kom fel i kurvan och nästan var tvungen att sätta ned foten för jag stod stilla i backen. Klungan försvann och jag drog snabbt på mig mjölksyra när jag skulle dra igång farten i motlutet och då var det kört, speciellt utför in mot mål med lillklingan. Av fyra startanden i min klass blev jag fyra, ingen höjdarplacering men jag var återigen relativt nöjd med tanke på omständigheterna. Det jag är desto mindre nöjd med är hur jag avslutade denna tävlingsdag; på vänster sida i trottoarkanten efter ännu ett fall med cykeln. Jag fastnade i ett randigt avstängningsplastband med sadeln och då var det tvärstopp med cykeln. Revbenen mår inte bättre efter denna incident kan jag säga. Jaja, det är bara att spotta i nävarna och försöka rycka upp sig. Det kommer nya tävlingar och då ska jag försöka hålla mig upprätt!

Att det sedan var fler från Luleå CK som hade otur under denna SM vecka är inget jag tänker avslöja här. Det här var min berättelse om hur man kan genomföra ett SM när oturen är framme och jag kan bara konstatera att ska man göra något ska man göra det rejält!!!

//Ann-Sofie Sköld