Mitt liv på två hjul...

Min cykelhistoria är inte så lång om man ser till antal år, men enligt mig själv har den varit väldigt rolig och intensiv! Det hela började på hösten år 2000 efter att jag under SM veckan i Hudiksvall det året hade lovat några av Fredrikshof´s cyklister att jag skulle ställa upp på SM år 2001. De klagade över att det var så lite damer som tävlade och de tyckte därför att jag skulle ställa upp nästa år. Det var inte en helt ny tanke utan jag hade haft mina funderingar på detta en tid då jag hade sett en del cykeltävlingar från åskådarhåll. Jag kände att kan dom så varför skulle inte jag kunna..

Efter det löftet blev det väldigt bråttom hem till Luleå för att jag skulle få sätta igång med träningen. Thomas tyckte att mina planer lät kul och lovade att ordna fram en cykel åt mig för att jag skulle kunna sätta igång. Nu ska inte någon tro att det blev en ny och snygg cykel, nej vi rustade upp en gammal stålram som Thomas köpt billigt i sin tidiga karriär. Den fick lite ny färg, lite fräna klistermärken och en ny sadel anpassad efter en kvinnas former (!).

Jag for och hälsade på min kompis Britta Fjellner och övertalade henne att det var cykel hon skulle träna istället för löpning. Hon ställde lite motvilligt upp på detta och vi lånade en cykel till henne av en bekant. Jag och Britta känner varandra ganska väl och är på många sätt lika varandra; ivriga, temperamentsfulla och envisa. Medvetna om detta intalade vi oss att vi skulle cykla i ett lugnt och trivsamt tempo för att vi inte skulle dräpa oss, men det gick inte många kilometrar så var vi igång och stred om vem som var snabbast. Det var lika spännande varje gång att se hur länge det skulle ta innan vi hade ökat tempot och det trivsamma var utbytt mot en svettig kamp på blodigt allvar! Vi var jämnstarka och kunde ha blivit ett utmärkt radarpar. Jag säger "kunde ha blivit" därför att hon efter ett par veckors tränande valde att hoppa av denna cykelkarriär till förmån för löpningen, som hennes hjärta trots allt brann mer för.

Själv hade jag dock blivit väldigt förtjust i denna träningsform och var fast besluten om att hålla Fredrikshofarna mitt löfte. Jag hittade en ny träningskompis i Gunnel Norberg och när vintern kom var vi flitiga gäster på "Träningvärket" här i Luleå. Gunnel var också inställd på SM år 2001 och ju närmare tävlingssäsongen vi kom blev vi bara mer och mer laddade och nervösa inför detta äventyr som väntade oss.
Vi försökte intala oss själva något i stil med att "huvudsaken är inte att vinna utan att man ser bra ut....." .

SM 2001:
1:a Daniela Profir, 2:a Ann- Sofie Sköld, 3:a Lotta Silwer.

Äntligen kom så dagen då vi skulle göra premiär på tävlingsarenan. SM år 2001 gick i utkanten av Stockholm, Brunna, och dagen då tempot skulle gå av stapeln var en fruktansvärt het dag, närmare 30 grader. Det är alltid jobbigt att cykla ett tempolopp men det blir än värre i en sådan hetta! Det var så fruktansvärt hett att munnen och läpparna helt torkade samman under loppet. När Gunnel kom i mål hade hennes läppar spruckit och det var torkat blod runt hela ansiktet!

Nervös grussprutare!!!

Efter denna första tävlingssäsong var jag inställd på att träna cykel ännu hårdare för att ta revansch på Daniela Profir. Denna revansch såg ut att utebli därför att Daniela inför tävlingssäsongen år 2002 valde att bli elitcyklist. Men då visste jag inte vad jag senare skulle veta...

Mitt första SM guld i tempo tog jag år 2002 i Kopparberg och det var också en riktig rysare. Det var inte lika varmt som i Brunna men det var ett tempolopp med mycket nerver. När jag startade var jag så laddad att gruset yrde efter mig i starten! Jag ville verkligen vinna vilket är en bra utgångspunkt i tävlingssammanhang!

Luleå CK på äventyr

St Johann

Tempobanan var 2 mil med vändpunkt och förhållandevis platt, det var bara ett par mindre stigningar. Av någon anledning var det svårt att avgöra om det var uppför eller nerför när man cyklade. Det kändes som det var uppför i benen men när man tittade på vattnet i forsen intill vägen såg det ut som att det var nerför. Märkligt fenomen...

Inför denna tävling resonerade jag som så, att "om jag kommer bland de tio bästa damerna har jag vunnit". Det kändes som ett realistiskt mål som inspirerade mig. Totalt var det drygt 600 startande på VM år 2002 och det var 26 tjejer från Holland, USA, Österrike, Tyskland, Tjeckien, Sydafrika, Danmark och Sverige som startade i damer 30. Det var jag och Daniela Profir som deltog från Sverige.
När jag vaknade tävlingsdagen den 28 augusti år 2002 var inte min mage som den skulle. Antingen var jag bara väldigt nervös eller så hade jag fått någon slags magsjuka. Jag tillbringade större delen av morgonen på toaletten och det var ett tag osäkert om det skulle bli någon start för mig. Detta var inte precis den bästa uppladdningen jag kunde ha inför denna viktiga dag men jag bestämde mig trots allt för att starta. Jag hade ju rest så långt för att få delta i detta så jag tänkte att det måste gå på något sätt.

Nervkittlande vandring mot startrampen

Hela start och målområdet var ett hav av cykelintresserade människor och luften andades spänd förväntan men även mycket glädje. Efter uppvärmningen och lite mental förberedelse var det så dags att inta startposition. Daniela startade en halv minut efter mig, vilket jag upplevde som en mycket hög stressfaktor! Det är alltid lättare att jaga, men ibland får man inte välja och då är det bara att gilla läget!

Den otroliga jakten på sekunderna

Jag var inställd på att detta tempolopp skulle bli en hård kamp om sekunder och hundradelar. Nu gällde det att köra tekniskt rätt och ta fram all "jävlar anamma" som fanns att ta fram. Det handlade till stor del om att övervinna allt mentalt motstånd som dök upp i hjärnan och bara försöka tänka positiva tankar istället. Eftersom vi startade så tätt inpå varandra och många av de bästa startade efter mig väntade jag bara på att få höra det där otäcka ljudet, "whosh-whosh", som uppstår när en konkurrents heltäckta bakhjul kommer allt närmare. När jag inte hört det ljudet och skylten dök upp som talar om att det "bara" är 5 km kvar till mål tänkte jag det här kan gå vägen. Jag satsade allt som bara gick att satsa i det läget, det fanns inget att förlora bara allt att vinna!

Daniela & jag,
kampen är över för denna gång!!

En lycklig vinnare, VM år 2002

Och det gick faktiskt! Jag slog Daniela med 6 sekunder och kom på sjätte plats, men dessa futtiga 6 sekunder som skilde oss åt betydde att Daniela kom på tionde plats. Det är hårt på VM, men med tanke på vad mitt mål varit inför denna tävling, hade jag alltså vunnit och det var jag såå nöjd med!

Att cykla har för mig blivit så mycket mer än ett sätt att hålla sig i form, för mig är min målmedvetna satsning på cykel ett sätt att hålla mig mentalt tränad och öka min uthållighet även i andra sammanhang och då tänker jag inte bara på idrott, att vara i bra form flödar över på så mycket annat runt om i livet utan att man är medveten om det.

Det goda runt hörnet!

Jag har kommit fram till att man inte når några mål utan att passera en och annan uppförsbacke och trotsa tjuriga motvindar som aldrig tycks upphöra, det gäller bara att lära sig se det goda som väntar bakom nästa hörn, kanske en dusch och en och annan chokladkaka!

Thomas är min absolut bästa träningskompis!

Mitt mål för säsongen år 2004 är dels att försvara min SM- och NM titel, guld i damer 30, och dels att förbättra mitt senaste resultat på VM. Det skulle vara trevligt att stå på pallen även där! Men än återstår mycket träning och åter träning. Jag tror att en av anledningarna till att jag har nått de mål jag hittills har satt upp är att jag hela tiden har tränat med Thomas och grabbarna i klubben, det fostrar kan jag säga! Jag vill ogärna ge mig och kämpar därför hårt för att inte tappa min plats i klungan. Jag är oftast rejält slut efter ett onsdagspass med klubben, men med ett antal sådana pass i benen blir man bättre och orkar mer. Hårt sagt skulle man väl kunna säga som någon poetisk person lär ha sagt, "det som inte dödar det härdar..."!

Ann-Sofie Sköld
"Världsmästarvanabee".